Djupt eller hur? Tycker man har rätt att vara lite svart och svår ibland, det behövs liksom för att rensa ur systemet. 

 

Igår, fredag, slog hemlängtan till som en smäll på käften. Det var nog den värsta dagen i mitt liv på länge. Jag var ute och gick och det fullkomligt golvade mig. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så ensam som jag gjorde då, och då var jag ändå bland drygt en miljon människor på en gata i London. Det är märkligt det där, hur allt förr eller senare bara kommer ikapp en. Jag har aldrig riktigt oroat mig för min resa hit så förmodligen släpptes allt ut nu i full kraft. Det är en serie av små saker som bara har byggts upp och kulminerade i ett sammanbrott mitt i en park i Södra London. Jag satt på en bänk och som en sann modig man på 20 vårar ringde jag hem till Mamma och grät som ett barn. Svårt det där med att hantera känslor, och speciellt när man går från lilla Kalmar och ännu mindre Torsås till gigantiska London bara så där. 

 

Jag var först rädd för att ringa hem. Ett misslyckande, var jag så svag så att jag inte ens klarade av det här? Jag känner ju andra som klarat det här, men inte jag? Mes. Ville inte heller oroa mina föräldrar och vänner i onödan, det har ju bara gått knappt en vecka, och jag bryter redan ihop?  Och jag kan säga det, jag kan säga att jag tycker att det är jävligt jobbigt här just nu. Jag vet att många andra har klarat det, men jag tycker att det är väldigt jobbigt. 

Men när jag ringde hem och pratade med mina föräldrar så förstår jag verkligen hur mycket jag älskar de. Det är väldigt svårt att säga ibland, men det är en ovillkorlig kärlek. Det handlar inte om vad man har för åsikter eller hur man tycker och tänker, det är bara klart att de finns där. Ibland glömmer nog alla bort sina föräldrar för några sekunder men det spelar ingen roll för de glömmer aldrig bort dig. Tack mamma och pappa, för allt. 

 

Fruktansvärt deppigt inlägg detta, men jag behövde verkligen skriva av mig lite. Sitter för närvarande på Svenska Kyrkan i London, en sann räddare i nöden, där jag fått höra lite svenska igen och druckit svenskt kaffe. Man glömmer fort. Småsaker som Arla-mjölk är nog det finaste jag druckit! 

 

Nu får det ändå vara nog med depp och avsluta på en topp. Jag tänker inte ge upp på något sätt, det finns inte ens på kartan, jag saknar allt där hemma, men jag vet att allt kommer vara värt det och jag kommer ta mig igenom det här. Alla ni som finns hemma och stöttar mig, vänner som familj, I love you all, varenda en av er. 

 

P.S Idag är Polens födelsedag, så alla som träffar Przemek idag kan ju ge honom en redig kram, bara för att han är så dålig på det själv. Han behöver övning. På riktigt, testa, det finns inte, Bella vet. 

 

Until next time!