This will be in swedish because I want to express myself, sorry lads!

 

Det finns en sak som genomsyrar mig från topp till tå. 

Rädslan för att bli bortglömd. 

Att bara bli en perentes i historien om en annan människas liv. Jag vet att det finns så många människor som jag själv har glömt bort, så många som inte längre är en del av mitt liv. Vad hindrar mig från att bli en människa som bara lämnades kvar? 

 

Och här tänkte jag fortsätta och skriva en massa deppigt och svårt skitsnack rent ut sagt. Sen bytte spotify låt och jag kom fram till att det får vara nog med det.

 

Det här senaste året har jag fått upp ögonen för ett annat synsätt på livet. Två personer ska specifikt ha all min kärlek för detta, och jag hoppas ni vet vilka ni är. Det är er kärlek till livet och att följa sina drömmar som är min livsenergi. Ni kommer aldrig bli bortglömda i mina ögon. 
Jag är så outhärdligt trött på att inte ha någon kontroll över mitt eget liv, men det har slagit mig att den enda som har kontroll är jag själv. Så nu jävlar tar jag kontrollen. 

 

Jag tänkter inte gå runt och oroa mig för att bli bortglömd, jag tänker se till att jag inte blir bortglömd. De som är sugna på att följa med mig, är varmt välkomna, människor som hellre står vid sidan och skrattar får jättegärna flytta på sig nu direkt. Jag har inte tid med er längre. 

 

Jag skulle inte säga att jag har någon direkt plan, eller ett sätt att ta mig dit. Men en sak är säker, vart jag än kommer, ska jag bli bäst på det jag gör. Sanna mina ord, det finns ingen tid för att vänta, för förr eller senare så dör du och då finns det inte så mycket kvar att göra än att sova i en evighet. Kanske vi får ett nytt försök, men jag känner inte riktigt för att chansa om jag ska vara helt ärlig. 

 

Jag är för övrigt hemma i lilla Kalmar igen, känns ju underbart men konstigt samtidigt. Känner mig för tillfället väldigt ensam i mig själv, trots att jag har alla mina vänner runt mig. Det är en konstig känsla där jag inte riktigt kan anse varken London eller Kalmar som hemma längre. Så nu har jag inget hem och ingen plan. Fy fan så skönt. Nu ska jag bara ta mig framåt tills jag inte kan nå längre, och jag vet att jag alltid har mina bästa vänner i ryggen varje del av vägen. Vänner är fan det finaste man kan ha, även om jag avskyr er av hela mitt hjärta ibland. 

 

 

Nu får det vara nog för ikväll, som alltid kommentera gärna, anonymt om ni känner för det, eller med namn om ni vill vara lite mer normala människor. Jag svarar på allt! 

 

Stor kärlek till alla som förtjänar det och en smäll på käften till resten