Mitt i natten. Hjärtat har precis hunnit lägga sig något efter att ha spenderat de senaste två dagarna med att lyssna igenom Radioheads senaste platta. Det är en sån där natt när man inte riktigt kan somna, och man förgäves uppdaterar Youtube om och om igen i hopp om att hitta någon ny video, oftast förgäves. 

Inte inatt. 

 

På något sätt har det gått mig fullständigt förbi att Kents sista album, släpps idag. Eller rättare sagt så fort som tolvslaget slår. Ligger just nu i sängen någonstans väldigt långt borta från Sveriges största band, och lyssnar på det sista kapitlet i en livshistoria. Det här blir lika mycket en recension som en livereaktion på plattan. Ha överseende med flowet. 

 

Öppnande Andromeda får mig bokstavligt talat att slå ut händerna och vilja skrika rakt ut. Det här är ju varför jag de senaste åren har fått så stor respekt för Kent. 

 

Jag är just nu lite mer än halvvägs igenom, och det är en minst sagt annorlunda upplevelse. Med premissen att detta är slutet så finns det en dimma som ligger som en inramning på en vacker morgon. I större mån än vanligt är det ett väldigt melankoliskt stycke musik som Kent har producerat. 

 

"Det räcker nu" sjunger Jocke Berg i Skyll Inte Ifrån dig och i efterföljande Gigi hör vi en klar referens till den närmst "heliga" låten Mannen I den vita hatten, med en mycket lik gitarr i början av låten. Kören skanderar "Vi är döda", i rak kontrast till Mannen I den vita Hattens "Vi ska alla en gång dö". För det är ett avslut, en begravningsmarch vi lyssnar på.  Men refrängen. Oj vilken refräng. Det är rysningar runt hela kroppen när det närmst marschliknande klimaxet kommer.

Det är hårt. Det är underbart.

Det är inte utan en och annan samhällskritisk rad som nästan har blivit standard i Bergs senaste verk. Han sjunger om murar som växer och hur vi pekar anklagande fingrar på allt som inte passar in. Det fantastiska är att det ändå lyckas undgå att bli sunkigt och distanserande från musiken. Politiskt laddad musik tenderar att bli så over the top i sitt budskap att det blir för mycket. Men i Falska Profeter, lyckas Kent med bedriften att på något sätt sätta ton på hur samhället i Sverige låter idag. Det är flummigt skrivet, men lyssna själva så förstår ni hur jag menar. 

 

30 sekunder innan sista låten börjar. Kents absolut sista låt kommer nu, det är en hyfsat tung börda att bära. Den sista sången är ett lite för passande namn. 

 

Det är melankoli och minnen. Det är sorg, men samtidigt lycka. Det är en sång om tider som varit, och om tiden som kommer. En låt som kommer betyda olika saker för olika personer. Vi har alla de där minnena, även om det inte är relaterat till Kent. Och plötsligt är det mindre än en minut kvar. En minut kvar av Sveriges största rockband. 

 

Är det Kents starkaste platta? Förmodligen inte. 

Är det ett värdigt slut? Definitivt. Det känns på många sätt som ett sätt att knyta ihop säcken, inte bara för fansen men också för Kent själva. En 20 årig karriär kommer till ett slut, om än efter en sista turné. Och de gör det med flaggan i topp.

Vad gör jag nu? 

 

Jag lyssnar en gång till. Tills natten blir morgon. För om det är något som Då Som Nu För Alltid gör klart, är det att oavsett vad som händer, oavsett hur lång tid som går, så kommer vi alltid att ha minnena kvar.