Jag hade kunnat prata mig till döds om allt som hänt här den senaste veckan, och långsamt tråka ut de få som faktiskt läser vad jag skriver här med samma inlägg i variationer om och om igen. Men jag tänkte istället för omväxlingens skull prata om något helt annat!

 

(Varning långt inlägg, känsliga läsare undanbedes tjoflöjt)

 

För 6 år sedan, i samband med att jag tog mig igenom min lagom roliga konfirmation, så där som det brukar vara, träffade jag Gabriel. Gabriel och jag hade tidigare gått i samma klass i lågstadiet, men inte pratat på länge. VI hade väl aldrig varit bästa vänner direkt, men under den där konfirmationen så kom det fram att han spelade trummor. Vilket så klart var svinballt som 14 åring. Gabriel spelade tillsammans med ett band på ett ställe som man inte riktigt visste vad det var, eller vilka som vistades där; Monokrom. 

 

Jag hade själv börjat spela lite lagom gitarr under början av högstadiet och det ballaste som fanns var givetvis Metallica. På riktigt så jääävla coolt liksom. Inte nog med det så spelade jag och John en ofattbar mängd Rock Band och Guitar Hero. För er som inte vet, är det ett TV-spel som går ut på att slå på plastinstrument någorlunda i rätt tempo. Vi var gudar. Största triumfen var att få ihop 1 miljon poäng på The Who's låt Won't Get Fooled Again. Det var en enklare tid helt enkelt. Så den naturliga övergången var just att starta ett eget band, på riktigt liksom! Så coola som vi var tog vi vårt pick och pack och gick in i Monokrom, denna underjordiska bunker, med en lätt lukt av mögel och instängdhet. Men ganska snabbt så föll liksom ridån lite, det var ju inte alls något farligt ställe dit bara de farligaste på Tegelviken gick. Det var inte något nerrökt hak, där folk slog ihjäl varandra om helgerna. Istället fann vi ett nytt hem. 

 

Så vad är egentligen anledningen till min lilla resa i det förflutna här? Jo det är nämnligen så att nästa vecka på lördag, spelas den sista konserten i Monokroms källarlokaler. Ja, jag vet att lokalerna kommer flyttas, och principen kommer leva kvar under ett nytt namn som jag ännu inte lagt på minnet. Men för mig kommer källaren i Folkets Park att utgöra en av de största och viktigaste punkterna i mitt liv. 

 

När jag började spela med mitt lilla band som senare kom att kallas The Edge (Yup the one and only heartbreakin band), var vi givetvis urusla. Det var jag, John, David, Lisah och Myra som utgjorde den starka kärntruppen där det första halvåret. Vi kämpade oss fram genom ruttna covers och sunkiga versioner av Nothing Else Matters, men det gjorde inget, för ingen brydde sig på Monokrom. Det var en plattform där vi kunde känna oss säkra, säkra att utrycka oss själva oavsett kvalité, ett sätt att utveckla och hitta vår musikalitet. Och när det var dags för första spelningen i November 2009, den egentliga början på min musik-karriär hur pinsamt det än låter, så fanns Monokrom där. Det var inte mycket folk, det var fruktansvärd kvalité, och jag var nervös som ett as. Men, vi tog oss igenom den, och där var känslan av gudomlighet igen! Vi ägde allt och alla, det fanns inget som kunde stoppa oss nu! 

 

Det där bandet finns inte längre, splittrade av tonårskonflikter och hormoner som inte vet vart de ska ta vägen. Men vi lärde oss så otroligt mycket av varandra, och vi stakade ut vägen för våra framtida liv. Allt tack vare att Monokrom fanns där. Jag sitter nu här i London, där jag pluggar musik för fulla muggar för att kunna inom en snar framtid leva på det här som jag gör, som jag älskar. Inget av det hade varit möjligt om det inte var för en liten betongklump i Södra Kalmar, där musiker får vara musiker. 

 

Det finns givetvis en hel drös med folk på Monokrom som har hjälpt till med allt vad det heter, men det finns ändå en samling människor som jag personligen vill tacka;

Lise: Du har verkligen varit en pärla genom allt, en eldsjäl! För mig och för många andra är du monokroms hjärta och själ, och jag vill tacka dig något oerhört för alla möjligheter du givit folk under åren som gått! Tack!

Bosse och Janne: Jag vill tacka er båda, men det gör inte den enas insatser större än den andras! Ni har verkligen hjälpt till att renodla de band jag har spelat i, det är ni som är grunden som jag lutade mig mot när vi precis började. Tack! 

Som sagt finns så många människor, och jag vill inte glömma någon så jag hoppas att ett innerligt tack till er alla är tillräckligt! Monokrom går i graven, och därigenom en epok i mitt och Kalmars musikliv! Jag avslutar med lite bilder från Monokrom, som får stå för ett otroligt fortsatt arbete med ungas musik i Kalmar Kommun! Tack igen!